Eskortmodell Lucy, Astana

Min aura är ett blixtnedslag i tystnaden: skarp, men utan åska. Jag lindrar mig inte, jag brinner. Jag värmer mig inte, jag tänds. Min nåd ligger i obalans, min dragningskraft i vinkelhet. Jag är inte en virvelvind, utan en splint som skär om den tas på fel håll. Jag lever för samtal där ord är som yxslag mot isen: skarpa, klingande, till botten. Skratt klingar inte — det rivs sönder som tyg. Livet är inte en duk, utan graffiti på en rostig dörr — rått, strålande, utan ursäkt. Natt? Inte för uppenbarelser. För sömnlöshet och tangenter som slår. Stormen? Inte för horisonter. För att krossa lyktan och gå efter känsla. Jag väver inte ögonblick — jag lämnar repor. I lång tid.